För 10 få veckor sen slog en dröm för mig in. Jag publicerade mitt första kapitel av min egna riktiga bok på en verklig sida där både författare och drömmare lägger upp noveller/böcker. Www.kapitel1.se

Med ett rusande hjärta och snabba stressade andetag lade jag ut min bok. En bok som min förebild (en författare) lovat att läsa. Jag kände mig stressad, tänk så skulle hon inte gilla den? Tänk så skulle hon avsky den totalt och ja, vad skulle hon säga till mig? 

Men så blev de inte riktigt. Istället svarade hon så här:

Ja, ni kan väl gissa vad jag gjorde. Jag skrek, berättade för allt och alla och grät av lycka. Kanske är detta min grej, kanske finns de en liten chans att jag, Olivia Runngren, kan bli en liten författare på ynka 13 år med stora fantastiska drömmar. 

Kan jag de? Kan verkligen en tjej som bara är 13 år slå igenom? Kanske vill hon inte ens de? Hon kanske bara vill ha 2 läsare, inte 10 000. 

Hur ska NI kunna veta de när ni sitter där bakom er skärm och läser detta inlägg på en blogg som ni helt random hittade eller är ni kanske en aktiv underbar läsare, kanske känner ni mig och vi är tajtare än en gammal dam med 5 stl för små skor på sig. HUR du än hitta hit, läser du detta inlägg och egentligen inte vet ett skit om mina drömmar. Mina stora drömmar. VAD är mina drömmar? Vad är de jag vill? Bara sitta här och låta er läsa meningslösa ord där jag frågar en text massa frågor? 

Nja, denna tjej har stora drömmar som ni kanske får reda på, kanske, kanske inte. 

Jag ska såklart berätta, jo så här är. Hah, känns som att jag är rektor som typ säger till några föräldrar vad som deras barn gjort. 

Haha såklart tapparnas bort mig igen, så irriterande. 

Mina drömmar är så mycket mer än 2 läsare, även fast jag är glad för de också. Mina drömmar börjar inte imorgon, eller dagen efter de. Inte heller dagen efter de. Min dröm slår in när jag är redo för de, när jag är mogen för de ansvaret, när jag mår bättre, är säker på vad jag gör och vet att detta är vad jag ska göra, detta är verkligen min grej. 

För att vara ärlig vet jag inte om jag någonsin kommer bli redo, eller om jag kommer veta om detta är min grej. Hur gör man de? Bara vara lycklig med de man gör? För i så fall är detta verkligen min grej. JAG ÄLSKAR DETTA. 

Jag älskar att sitta uppe till 3 på natten och skriva och skriva, jag älskar att komma helt utkörd till skolan för att man vet att de ändå gör folk glada att jag skrev klart ett kapitel eller 5, (hahah), jag älskar att detta tar all min tid, jag älskar att veta att jag blir sjukt stressad av en god sak, och mest av allt, ja älskar att mina texter får andra att må bra, få självförtroende och ja, sprida kärlek tillbaka. Så innan jag glömmer de, 

Tack, tack för att du läser mina böcker, kommenterar eller röstar/väljer hur många stjärnor. Tack för att du ens slängde en blick på de. Bara brydde dig en liten, liten sekund. För den lilla sekunden bestämde jag mig för att vara lyckligast i världen. Tack. ÄR SÅ FANTASTISK LYCKLIG FÖR ATT DU GJORDE DE. 

Så, hur har de gått? Har Olivia Runngren blivit en författare ännu? Eller är hon inte redo? 

Jag är absolut inte redo, - men de som händer - händer. 

Jag är absolut inte säker på om detta är mig grej, - men jag gör de ändå, för de gör mig lycklig. 

Jag har INTE slagit igenom och blivit kändis, - hahah inte ens i närheten, men lycklig är jag för varenda läsare.

Jag är inte tid för detta, jag klarar inte detta, jag är för stressad och har för mycket på G - men detta gör mig lycklig och jag älskar de. 

Idag har jag på :

Www.kapitel1.se/Olivia-Runngren/Anja---vägen-till-sanningen-- 

180 läsare och 5/5 stjärnor.

Www.wattpad.com/user/Oliviarunngren 

"Kärlek är inte min grej" • 132 läsare, 5 röster, & 11 kommentarer

"Vargar kan också älska" • 10 läsare.

"You're not just a badboy to me" • 6 läsare. 

(De två sista är nya) 

TACK, TACK FÖR ATT NI GÖR DETTA MÖJLIGT, FINNS DÄR FÖR MIG, LÄSER, KOMMENTERAR, PEPPAR, BLIR INSPIRERAD, BLIR GLAD, OCH GER KÄLREK TILLBAKA. 

Love O ❤