Oliviarunngren.blogg.se

Åh... Ögonen blir redan nu fuktiga. Men jag ska inte gråta än. "Just stay strong." Ämnet cancer är nog det ämnet som är jobbigast att prata om för mig. Jag vet flera stycken som fått cancer. Och det är så orättvist. Jag vet en tjej i min ålder som hade cancer. Hon gjorde smycken med en ängel på. Det la hon alla sina pengar på. Hon gjorde inte sin behandling. Istället betalade hon smyckena hon gjorde. Hon dog till sist. Men det var hennes val. Jag vet inte om hon var redo. Om hon tänkte, "nu är jag redo att dö. Jag kan dö när som helst." Jag tror man aldrig blir redo för att dö. Inte ens när man är gammal. Den här tjejen, är min idol. Hon var så jäkla stark. Så cool. Nu är hon en ängel, precis som hennes smycken. 

Jag ska berätta två st små "berättelser" av mina minnen om cancer. Jag ska berätta om två underbara personer som kämpade mot cancer. Idag lever bara en av dem. Ena dog i cancer och är nu min skyddsängel. 

Detta var för tre år sedan. Jag var bara 10 år då... Jag hade en sköt hund som var väldigt speciell. Hans matte är också speciell, fast hon är mer otrolig. Hon var sjuk ganska länge utan att svar på vad det var, så jag skötte hunden åt henne. Hon ringde ifall hon behövde hjälp annars gick jag dit när jag ville, även fast det nästan var varje dag. En dag kom det fram att hon hade bröst cancer. Det kom som ett slag i magen på mig när hon sa det. Hon torkade tårarna medan jag bara stirrade på henne. Och sekunderna gick, tillslut reagerade jag. Hon hade sagt det. Hon hade menar de. Jag hörde helt rätt. Så jag satt och pratade med henne länge. Bara pratade på. Sen när jag kommer hem kommer tårarna. Jag skulle vara stark, för hennes skull. Men att som 10 åring bära på detta är svårt. Jag hjälpte henne varje dag efter det, bestämde mig för att vara stark. Men i skolan funkade det bara inte, om någon drog upp cancer eller döden grät jag direkt. Bara någon sa hund eller hennes namn i ett helt annat sammanhang blev ögonen fuktiga. Efter ett tag opererades hon. Operationen gick bra. Hon skulle överleva. Och det gjorde hon. Visst, ett bröst blev hon av med. Men ett bröst eller livet? Jag var och är super lycklig för henne. För det är inte bara hon som drabbas. Detta tog kål på mig, det gör det än. Men lycklig är jag, det är jag. ❤

Detta hände i somras. Det är väldigt nyss och det tar fortfarande kål på mig. *och där sprutar tårarna*. En underbar vän till mig var sjuk. Värdigt länge. Hon behövde åka in och ut från sjukhuset och kolla vad det var. Doktorn sa "vi vet inte vad det är, men cancer är det absolut inte. Det kan vi lova dig." Så hon gick hem trygg. Hon skulle inte dö i cancer. Hon skulle överleva detta. Doktorerna var så pass säkra att dem inte ens kolla ifall det var cancer. Så där gick hon helt lugn och levde på med sitt liv. Sedan vid midsommarafton åkte hon och hennes familj upp till sin stuga, där hon behövde åka in akut. Hon var helt gul på kroppen och mådde skit dåligt. När hon kommer in på sjukhuset säger doktorerna direkt "men varför har ni inte kollat upp detta? Det är här cancer." Fatta vilket slag under bältet. 

Hon mådde så dåligt att hon behövde stanna kvar länge på just det sjukhuset, när hon äntligen kommer hem tänkte alla som kände henne. "Shit så skönt, då kan vi träffa henne." Men innan någon ens hämtat bilnyckeln behöver hon åka in igen. Denna gången för att stanna. Så inget besök för mig inte. Veckorna gick och en fin sommar dag kommer mamma till mig och säger att hon gått bort. Jag tar med mig min hund och min sköthund som vi var hundvakt till och bäddar ner mig i sängen. Låser noga dörren och drar ner rullgardinen. Låter alla tårar rinna. Men tillslut tar tårarna slut. Så bara att torka mascaran och gräva ner sig i kudden tills man tar lite mod tills sig att gå ut ur rummet. Att sluta "leva" och bara finnas skulle inte vara det hon ville. Jag skulle vara stark. Även fast jag inte visste att hon var borta. 

Jag har inte fattat det än. Att jag aldrig får träffa henne igen. Aldrig får se henne le, skratta, gråta eller bara titta på mig. Jag kommer aldrig få en var, kram av henne eller höra hennes fina kommentarer. Jag minns att hon alltid var så fin och snäll mot mig. Ifall jag möte henne sa jag alltid hej. Hon trodde att jag var för "cool" för att säga det med mina vänner. Men jag älskade att mina vänner också var med. Jag kunde visa att jag kände världens finaste människa, jag skröt om det. 😔 men nu kan jag inte längre göra det. Hon var världens finaste människa, men varje ängel som glömt hur man flyger lär sig en gång. Nu flyger hon där uppe, och är min ängel. Min skyddsängel. 

Att någon man känner har cancer drabbar en rejält. Man kan inte ens sitta still, istället sitter man där och skakar och gråter. Det är så jävla starkt av alla som klarar det. Det är så coolt. Jag ser verkligen upp till dem, och inte för att jag klarat av det. För att alla gör de. 

Till er som har cancer, ni är så jäkla starka och otroliga. All cred till er. Ni är underbara och förtjänar att leva. Ni har inte cancer för att ni förtjänar det, det är himlen som vill ha tillbaka sina änglar. Ibland kan man klara det, man vill vara kvar på jorden ett tag till. Endel klarar det inte, för att dem kämpade så länge. Dem är nu i himlen och vakar över oss alla. Alla underbara människor, cancer är hemskt och ni ska aldrig skämta om det. Iaf inte utan skydd i min närhet. Så puss på er alla. Stay strong, för ni är så jäkla grymma. KÄRLEK, tack för att du tog din tid å läste detta❤